Teater Ludigra demonstrerar

FEDRAS KÄRLEK av SARAH KANE

gästspel på

Teater Tribunalen i Stockholm

17,18,19,20 och 23,24,25,26 maj kl.19.00

Biljettbokning: 076-224 47 92 eller ludigra@hotmail.com

Teater Ludigra, verksamma på Lilla Teatern i Lund, arbetar just nu med en uppsättning av den nutida engelska dramatikern Sarah Kane. Sarah Kane skrev fem pjäser före sin död vid 28 års ålder, 1999. Hennes dramatik arbetar med ett uppbrytande, ett raserande av konventioner, av strukturer. Kanes verk innehåller ett kraftfullt, hänsynslöst och lyckligt våld mot de hyckleriordningar som människan är fångad inuti, som hindrar människan från att se sanningen. Sanningen är total närvaro till livet. Sanningen är bländande vitt ljus och gamar. Sanningen är…döden?

Teater Ludigra har tagit sig an Kanes andra pjäs, Fedras kärlek, som löst bygger på den antika myten om drottning Fedras passion till sin styvson Hippolytos. I Sarah Kanes version kastas alla självklara definitioner av kärlek, sanning och logik omkull.
Sanning, ärlighet och klarsyn är personifierat i Hippolytos: skräpmatsätande, tv-tittande, runkande. De andra figurerna kretsar runt honom, attraheras av hans raserande ärlighet, dras till honom som mot ett svart hål. Och sugs in, en efter en. Hippolytos dekonstruerar deras falska motiv, han dekonstruerar Fedras kärlek, prinsessan Strofes tro på monarkin, Prästens religion, Läkarens vetenskap. Och de faller alla omkull som människor utan skellett.

För sanningen är livsfarlig: kan vi se oss själva i ögonen utan den förljugna mening med våra liv som vi håller framför kroppen som en sköld? Vågar vi möta oss själva?

I vår uppsättning är Hippolytos spelad av en kvinna. För att göra honom könlös. För att göra könet ännu tydligare. För att göra kvinnokönet ännu tydligare. För att rasera ännu en konvention, konventionen för vad en kvinnoroll ska vara. En kvinna som runkar och blir avsugen på scenen, en kvinna som hatar sin kropp, sin makt, en kvinna som mittpunkt, som svart hål. En skitig kvinna med renaste klarsyn.

“Hippolytus is for me an ideal” sa Sarah Kane. Vår Hippolytos har vita lackstövlar, en blinkning till Sara Stridsbergs fantastiska Valerie Solanas. En annan lycklig och lidande gränsraserare, en människa som skrek ut sina livsfarliga insikter utan att ta hänsyn till hur rädda människorna runtomkring blev. Det är rädslan som får strukturen att förbli intakt. Människor som vägrar låta sig tystas, som skriker ut en alltför hotande sanning sjukförklaras helt enkelt bort och systemet kan återgå till det blinda och döva normala.

Men vem är egentligen sjuk och vem är frisk? Hur ser sanningen ut bakom de tillrättalagda förklaringarna vi omger oss med? Det är frågor som Sarah Kane ställer i sin dramatik, och det är frågor som vi ställer i vårens uppsättning av Fedras Kärlek.
Teater Ludigras Fedras kärlek är en dryg timmes lyckligt och hänsynslöst ifrågasättande.
Viktigt, farligt och lyckligt!

Kontakt och Biljettbokning:

076-224 47 92 eller: ludigra@hotmail.com

Teater Ludigra är:

Fedra Anna Söder
Hippolytos Nina Jeppsson
Strofe Klara Meijer
Theseus, Prästen, Läkaren André Josefsson

Kvinna 1 Tove Pils
Man 1 Marcus Kilander
Kvinna 2 Julia Grant
Man 2 Peter Bringselius
Polis Martin Nygren

Regi Nina Jeppsson/Cihangir Gültekin

Scenografi Nina Jeppsson/Cihangir Gültekin

Ljuddesign Tor Billgren

Scenteknik Mattias Parnestedt

Affisch Andreas Josefsson

Teater Ludigras uppsättning av Fedras kärlek är baserad på Svante Aulis Löwenborgs översättning av Phaedra's Love skriven av Sarah Kane

Teater Ludigra är medlem i ATR och stöds av Studiefrämjandet i Lund

En jublande kramp
En farligt hänsynslös lycka
En njutningsfullt befriande smärta
Som att ömsa skinn
skinn efter skinn
spricka upp lager efter lager
Och bli lättare
bli ingenting och allt
Vidgad och krympt
Masken bortbränd, skinnet svett
Kostymen, pappren, hållningen, huden
Sprängs med hela kraften bort från kroppen


Faller mot marken
Rakt ut
Rakt ner
Med hela kraften bryta upp sig själv
Från kärnan och utåt

En okontrollerat lycklig rörelse som gör förjävla ont
Utåt
Genom
Bort
Fri

Undervattensrytmer spränger cementerade fängelser

Hippolytos är en hänsynslös jävel. Spyr på hycklerilivet. Går långsamt under i sitt lyckliga hat mot sig själv, människorna och världen. Barnsligt envis och blodigt allvarlig. En medveten demonstration. Ett kraxande flabb. Längtan vrider och vänder på sig otåligt, efter det slutgiltiga raserandet, befrielsen, döden. Den enda möjligheten att resa sig ur skräpet.

Fedras kärlek är en längtan bort, en strävan mot punkt Hippolytos. Fedras kärlek är en demonstration, den enda möjligheten att resa sig ur skräpet, ur rollen, ur masken, ur hycklerilivet. Fedras kärlek är en självförstörelse och självbefrielse. En jublande lycklig undergång.

Fedras dotter Strofe är en riktig Daddys girl, en duktig flicka, med pojksoldatuniformen på och händerna, tankarna i arbetet. I styvpappa kungens tjänst, hållningen, kroppen, känslorna på plats, fast form, tyglade. Stackars Strofe, du ska bli våldtagen av Pappa i sista scenen, dina sista ord ska föralltid vara: Mamma. Åh, Mamma.

Upprätthållarnas döda stenkroppar omringar er. Sluter sig långsamt, skymmer himlen.
Men vänta. Allt ska sprängas i bitar. Hela skiten. Scengolvet rensat. Skräpet bortbränt.
Ah, fri rymd!


Ibland verkar livet uppbyggt på färdiga förklaringar, svar tunga som cement. Logik, orsak verkan, symptom diagnos, osynliga och synliga spelregler som har växt fast i min tanke och kropp. Ett overkligt tillstånd. En frånvarokänsla. Behöver jag längre tänka och känna? Kan jag?

Samtidigt en längtan. En känsla, ett sug, jag känner igen. En kraft, långt därinne växer den. Som ett barnsligt instinktivt djur vänder och vrider den på sig, kan inte somna om. Det råmar, det jublar, det skrattar okontrollerat, det tjuter ut sin smärta.

Från början var det dovt, som kom det ifrån bakom cementtunga väggar, som kom det ifrån under vatten. Och det skrämde mig, fick mig att rabbla siffror, att hålla ihop mig själv ännu mer, att öka säkerheten. Sedan kände jag längtan, efter närvaro, efter liv, efter att översköljas, att skrika, att skratta med.

Jag började lyssna, jag prövade att tappa hållningen, att pilla upp sprickor i cementen. Och ljudet blev starkare, starkare och starkare, som en rytm, undervattenstrummor. Längtan och lyckan och ilskan växte sig starkare, och jag började slita och bända i cementen. Motståndet var tungt, men rytmen och dånet och lyckan blev större och starkare, bit för bit, starkare och starkare.

Hela tiden en monoton röst i mina öron:

Varning för ras. Livsfara!

Text: Nina Jeppsson